Anders, jag litade på dig när mamma och jag kom in i ditt liv 1981.

Jag litade på dig och på resten av familjen.

Jag trodde att människovärdet och familjen var det viktigaste, och att man inte lovar något man inte tänker hålla. Jag trodde att ordet familj betydde något inte bara för dig Anders utan även för Enock, Gustaf, Jacob och mamma.

Den här texten har jag burit på länge för att skydda dig och familjen. Det är aldrig lätt att dela det som gjort ont. Nu när min bok är klar så känner jag nu att tiden inne att berätta vad jag varit med om, så som jag upplevde det, med mina egna ord.

2004 rasade allt. Skilsmässa, vårdnadstvist, ett hus som skulle säljas. Mitt i allt detta fanns min dotter, som hennes mamma använde som slagträ i en konflikt hon aldrig skulle ha behövt vara en del av. Efter bråk, myndigheter och kaos fick jag träffa min egen dotter tre gånger det året. Hennes mamma använde henne som ett vapen, när hon i stället kunde ha valt att stötta och finnas där, trots att vi gick skilda vägar. Det var det i särklass svåraste året i mitt liv.

Jag minns fortfarande hur det kändes. En tyngd i bröstet som aldrig släppte. Jag kände mig ständigt övervakad. Jag fick inte göra ett enda fel, för då skulledotterns mamma använda myndigheterna skulle kopplas in igen. Utåt log jag. Inombords var det tomt och mörkt, och jag hade ingen kraft kvar.

Du familjen visste men fanns aldrig där som man borde finnas när en familjemedlem mår dålig och går igenomk en tuff tid i livet.

Två gånger i början av 2004 försökte jag ta mitt liv. En gång med en 30 cm Global kockkniv, en annan gång med 200 tabletter. Jag misslyckade uppenbarligen 2 gånger och berättade inte det för en enda människa, men jag ville att ni som familj skulle se , finnas där , stötta och se mig, mig Paul en styvson som du tog dig an och in i ditt hem en gång. Jag ville också att resten av familjen skulle se och finnas där men ni alla hade fokus på andra saker.

Slutet av 2004 befann vi oss i Thailand o mitt i tsunamin. Där, bland människor som förlorat allt, familjer hade spolats bort, saker försvunnit och där människor hade bara de kläder de bar. det blev ännu tydligare hur skört livet är.

Anders, det tog tre år innan jag vågade säga något till dig och familjen. En familj där vi aldrig pratade om svåra saker, där jag under hela min uppväxt aldrig känt att vi kunde prata om svåra saker, känslor.

2007 stod jag med dig i vårt sommarhus i Steninge, Anders, och jag frågade dig :

”Visste du att jag försökte ta mitt liv två gånger?”

Det var det svåraste jag någonsin sagt. Att ta mig över den tröskeln krävde all kraft jag hade.

Du lovade att jag skulle få all hjälp jag behövde. Du sa att du skulle hjälpa mig att finna den bästa hjälpen och den bästa psykolog med expertis på området som jag behövde. Du lovade att följa upp och finnas där.

Men hjälpen kom aldrig.

Du frågade aldrig hur jag mådde. Du följde aldrig upp. Många frågor kände jag efteråt, varför ville du inte ge den hjälp du erbjöd själv, varför fanns du inte där på det vuxna sätt som förväntas av en man som blir tillsammans inte bara med min mamma utan där även jag ingick? Framför allt , varför hjälpte du inte en person som skrek efter hjälp, stöd o trygghet som dessutom är en familjemedlem?

Jag vet inte varför. Kanske blev det för stort. Kanske visste du inte hur. Men jag vill att du ska veta hur det kändes. Jag hade äntligen vågat öppna dörren, och sedan blev jag stående ensam i den. Jag har aldrig känt mig så utlämnad.

Ändå har det gett mig något jag bär med mig varje dag Anders:

Om någon ber dig om hjälp, lova inte det du inte kan eller vill hålla.

Finns där i stället. Ibland räcker det att vara nära, att fråga en gång till, att visa att du bryr dig.

Det är sällan de stora löftena som bär en människa. Det är de små handlingarna som faktiskt blir av.

Jag skriver inte det här för att peka finger. Jag skriver det för att jag överlevde 2 självmordsförsök och hade hoppats på att familjen som skall vara min trygghet, mitt stöd och verkligen finnas där valde du att lova mycket men inte bryr dig, inte ens om en egen familjemedlem. 22 år senare så står jag här idag där jag delar min historia, känner mig stark där jag slutade vara medberoende med att skydda den där fasaden som hållits allt för länge, det är dags att lyfta allt det som skedde bakom väggarna.

Och för att den som läser kanske behöver höra det:

Det är modigt att be om hjälp.

Och om det är du som får frågan – stanna kvar.

Den här texten handlar om självmordsförsök. Stödnummer finns direkt under texten.