Den tysta pojken

Jag var tio år. Det var de vuxnas ansvar att se mig. Inte mitt.

Jag kom hem och berättade att jag blev mobbad. Att jag inte ville gå till skolan. Jag behövde att någon stannade upp, tittade på mig och sa: berätta, jag är här.

Det hände aldrig.

Jag lärde mig att mina frågor var ett besvär och att min smärta var något jag fick hantera själv. Så jag slutade fråga. Jag slutade berätta. Jag blev den tysta pojken som bar allt själv.

Har du ett barn i din närhet i dag? Fråga hur det är. Och lyssna på svaret.